"Morgonstund har guld i mund" Men vem i hela världen är det egentligen som myntat det begreppet? Var det månde någon som desperat försökte övertyga sig själv?? (Vem säger förresten mund??! Ni hör ju själva redan där, en ren nödlösning för att det skall låta bra ihop med stund. Funkar inte.)

 

Visst, det låter ju fint. Bilder dyker upp i huvudet på solens första strålar i daggdroppar på skira göna grässtrån, allt ackompanjerat av det skönaste fågelkvitter. 

 

Ok. Klockan ringde fyra på morgonen, jag släpade mig ner & öppnade ytterdörren. Det var nog inte en februarimorgon i Skåne som begreppet myntades i alla fall. Några solstrålar var ju inte att tänka på, det var som att titta in i en svart vägg, ackopanjerad enbart av smattret från underkylt regn- eller var det kanske fågelnäbbarna som skallrade ute i kylan. Annars var det enda fågelläte som hördes ett märkligt ilsket väsande ljud som jag inte trodde små talgoxarna kunde uppbringa. Uppenbarligen betydde det ilskna lätet ungefär "håll käften, vi försöker sova här ute i kylan". 

 

Nästa argument brukar ju vara att det blir så himla mycket gjort när inte "halva dagen sovs bort". Visst. Bara det att allt går i hastigheten av en trött sengångare. 

 

Näpp, det närmaste jag någonsin kommer "guld i mund" lär vara när jag tvingades sätta in guldtänder & det var inte kul det heller kan jag säga. Visst, ett leende skall ju glimma, men inte tänderna bakom leendet!

Nej, det gamla krystade "Morgonstund har guld i mund" funkar inte för mig i alla fall. Håller hellre på att jobba en bra bit ut på natten då. Skriver om det till "Först när morgonen blir dag, då kan jag vakna pigg & glad". 

 

Trots att arbetet gått i sengångartempo har det blivit lite gjort i verkstaden. Fortsätter lite till på kärlekstemat såhär innan alla hjärtans dag. Och guld är ju inte min grej över huvud taget. Här smids det silver, gärna till månstrimmans silversken långt efter midnatt.