Sort og rå, udstråler den urkraften, som fulgte med op fra jordens indre, dengang diabasen dannedes for mere end 900 millioner år siden. Poleret og blank, lyser den op og afspejler den skønhed, som findes i vores natur.

Smykkedesigneren Pia Lindberg står selv for både design og bearbejdning af alt fra smykker til skåle og skulpturer i Diabas, som oftes komplementeres af hendes egne håndlavede sølvdetaljer.

Hele processen fascinerer hende, lige fra at gå på skattejagt blandt fantasiskabende høje af Diabas til at finde godbidder til smykkefremstillingen og smede detaljerne i sølv, som komplementerer det spændende sorte.

Læs mere om den spændende smykkedesigner: www.lindbergdiabas.se

Hvert smykke pakkes i fin, sort organzapose.

Kul!! Ett samarbete som känns riktigt roligt! 

För övrigt är det arbete i lilla verkstaden som gäller idag, med avbrott av varmt välkomna besökare som är på jakt efter julklappar & annat. Och så laddar jag för keramikande ikväll.

Jag har fått ett nytt nummer av tidningen Konst Världen & i vanlig ordning gör den mig konfunderad. Jag funderar & filosoferar & försöker förstå. Men lyckas mindre bra. Kanske någon av er, kära läsare, har någon bra tanke & kan förklara för mig varför det är som det är.. Tidigare har det ju varit upprörande konst av dödade djur och annat som fått mig att undra. Men nu är det en lite annan fundering. Absolut ingenting gentemot de aktuella konstnärerna, bara en fundering.. Tex denna tavla:

 

Personligen gör den mig gladare att betrakta. Och prislappen är betydligt mycket mera modest.

Är det verkligen så att många människor uppskattar den abstrakta konsten så mycket mer? Eller är det helt enkelt så att man betalar för namnet och sen är det inte så viktigt att det är en tavla som ger en glädje när man betraktar den? 

 

Jag har ju också goda grannen Mette Aarre som gör sin färgstarka konst som ofta berättar en historia, färgstarka kreationer som jag känner att kan sprida glädje.

Även hennes konst har tämligen modesta prislappar.

 

I Konst Världen fanns att läsa om denna tavla 183 x 122 cm av Jean-Michael Basquiat som nu sålts för 18 300 000 kr!!!

 

Jag menar inte att förringa någon, jag bara funderar över fenomenet. Eller är det fult att diskutera & jämföra så? Jämföra skall man kanske inte göra. Men man kan väl få ventilera fenomenet över de stora prislapparna på vissa tavlor och de blygsamma prislapparna på andra, där det känns som mycket tid och möda och hjärta lagts ner i konsten. Spännande om ni vill dela med er av era tankar kring detta!